eftersom gick i skolan med 87:or i min klass har jag ju alltid nästan sett mig själv som en 87:a - tills nu. Jag må ha nämnt det förut i bloggen, men jag gör det igen. 25 år är min absoluta skräckålder just nu. Sedan jag blev 22 har jag inte gillat födelsedagar. Och nu blir mina flesta vänner som är födda 87 - 25. Jag vet ingen av dem som liksom känner som jag, och jag vill inte säga att de blir gamla heller.
Men för mig innebär det en otrolig stress att jag Nästa år blir min skräckålder. Anledningen till att jag blir helt ängslig och hyper av det är ¨bl.a
* Det är fem år till 30
* Jag vill väl ha barn när jag är 28/29 (om det nu går). Vilket betyder att jag har tre år kvar att vara oansvarig.
* När jag är 25 vill jag åtminstonde ha någon susning om vad jag vill jobba med.
* Jag vill ha en okej inkomst.
* Jag bör ha rest runt lite och breddat på fotoalbumet med kuliga resebilder.
* Sparat pengar och hår.
Listan kan bli längre, men jag vill fan inte bli helt deprimerad. När jag den dagen fyller 25 kommer jag kanske tänka lugnare, inte alls ha sådana krav på mig själv som jag har nu. Dagen jag blir 24 kommer jag supa mig så full just för att jag vet att jag blir 25 nästa år.
Du är inte gammal när du fyller 25, det är inte det jag vill säga. Jag menar bara att jag vill ha lite perspektiv på livet, samla några vuxenpoäng och ha någonting. Det är viktigt för mig. Andra personer prioriterar annat. Det är tex inte viktigt för mig att ha en pojkvän om några år. Nu hoppas jag ju givetvis att jag o min kärlek håller ihop. Men om vi inte gör det, ja.. då gör vi inte det helt enkelt. Så är livet. Det finns ju som tur är, alternativ till att få barn ensam idag.
Det känns lite svårt det där att hantera att man faktiskt blir äldre, var går gränsen till att göra vad som helst utan att det är för barnsligt?
Man kan vara barnslig på ett "okej" sätt, ett annat förbjudet. Så har i alla fall jag uppfattat det. Är det tex okej att vara redlös full på en fest och somna på toaletten när man är 25? Är det okej att titta på en Disney eller Astrid Lindgren film i sin ensamhet och dricka varm oboy med Tom & Jerry kex?
Och om det inte är okej, vad och vem är det som säger att det Inte är det? Normen?
Om jag skulle bete mig gravallvarligt vuxen och hyscha för sådant som man gjorde när man var 14, skulle jag vara falsk och ljuga.
Jag är fortfarande barnslig och mitt beteende kan lätt vara densamma som en tonåring ibland, kanske dock att jag tänker annorlunda.
Det ligger ett gosedjur i min säng, jag tycker pussel och målarböcker är roliga, jag kan inte hantera vissa spritsorter, jag dansar framför spegeln med en shampooflaska som microfon, jag gråter när Bambis mamma dör... listan på mina barnsliga hemligheter kan också där bli lång.
Är det okej att bete sig såhär fortfarande? För det här får just mig att få lite panik.
Jag äter inte ofta ute på restaurang, jag går inte på ljuspartyn, kan inte baka en endaste kaka utan recept, skulle förmodligen inte klara att hänga upp gardiner utan pappas hjälp, är osäker på hur man deklarerar osv..
känns som att det är dags att kunna det där snart.
25 årskris är en tidig kris, men jag ska ju tyvärr vara lite extrem och tänka det värsta I guess... 30 års kris är tydligen vanligt. 30 år verkar skönt i mina ögon.
