Teenage Dirtbag

Rädslan att åldras är nog något som många bär på. Varför ska det vara så egentligen? Kan vi inte bara slappna av lite och glädjas åt allting och se framåt?
Personligen går det uppochner. Och framförallt  är det sånt här jag grubblar på när morgonen kryper fram. klockan är 03:06. Samtidigt som klockan är så pass mycket går jag omkring i mitt rum och städar/plockar lite, lyssnar på indie och grubblar. grubbel grubbel. det jävla grubblandet! Och ikväll är det för att jag kom på mig själv att jag växer så det knakar. Åren rinner fram som bergochdahlbanor. För tio år sedan var jag ja just det, tio år. Jag är inte gammal. Men att det var fem år sedan jag var femton, Det känns gammalt. det finns så mycket jag saknar, samtidigt så mycket jag önskar att jag gjorde annorlunda. Men det går inte vrida tillbaka tiden, det gör ju inte det. och bara för att jag saknar tonåren behöver ju inte det betyda att jag måste bete mig som en heller för det vill jag faktiskt helst undvika. Det jag saknar är att det var så jäkla kul allting. full rulle hela tiden, man tog dagen som det kom. kille till kille. fest till fest. lektion till lektion. visst fan hade man problem, förutom de pubertala problemen hör ju även "passa in" problemen till också. Det saknar jag inte! Men jag kan sakna att man skakade av sig bekymren så lätt.
Det börjar bli så komplicerat nu. Det är så mycket man ska göra och "ha gjort" för att bli nöjd - göra någon nöjd. man ska ha bra betyg, man ska ha körkort, man ska ha rest jorden runt (eller ja, det är ju nu i min ålder man tydligen ska göra det), man ska ha ett bra CV och livserfarenhet. jag är rädd. jag vet att jag har en hel del erfarenheter vare sig det handlar om jobb eller killar. Det finns mycket som väntar, förhoppningsvist i alla fall. Men ibland känner man sig så oduglig och då är jag bara tjugo år. Då önskar jag att jag var sexton igen. för då hade jag förmodligen ryckt på axlarna och skrattat igenom det hela och tänkt att "det ordnar sig". Idag behöver jag höra från någon annan att "det ska ordna sig" för att känna mig trygg. det är lite creepy. För att inte tala om alla val man måste göra. Nej, jag vet jag behöver inte bestämma mig Nu vad jag vill utbilda mig till eller jobba som. Men eftersom alla frågar så kanske det är dags att börja fundera till lite hårt. Det känns som att det går så fort hela tiden och jag vill ha så mycket uträttat i mitt liv och därfär känner jag mig stressad. DET mina vänner, det handlar mitt "nattsgrubbel" om. Godnatt!

sårad. punkt slut.

igår värkte det till i hjärtat lite extra. just för att jag fick reda på en sak som egentligen är en skitsak, som jag egentligen inte har med att göra för fem öre. egentligen borde jag inte ens ta till mig det och bry mig. men jag Gör det. Självklart blir jag överkänslig och tar åt mig. Det kunde ha varit så himla annorlunda. fast saker och ting är ändå så annorlunda nu som det kan vara. jag måste gå vidare i mitt liv utan dig, min vän. Och tro mig, det gör jag.
jag har inte fällt en tår över dig sedan jag kom hem. det har känts onödigt att göra det, det är inte ens värt att göra det för en sådan som du. Hela du känns som en stor förvandling. Good for you med förändring. Men lite trist att du har valt och blli världens otrevligaste bitch då du istället bara kunde låta mig vara.
igår föll tårarna, sakta men säkert. just för att du inte finns i mitt liv längre. du ska göra det du och jag hade planerat. samtidigt är jag väl ändå glad att du inte finns i mitt liv längre, jag umgås helst inte med sådana som får mig att må dåligt.
nej, jag vet att inte allt är ditt fel. Men när du lämnade mig med ett stort jävla frågetecken för att sedan bara gå din väg och för att sedan möta mig med en blick som kan döda för att senare utöva ngn slags fysisk ( eller du kanske bara vill psyka mig) motkraft, det är oförlåtligt. jag måste ha gjort dig något som har fått dig så frustrerande arg. men jag antar att jag aldrig kommer få något svar på det. jag tror inte vi någonsin kommer tala med varandra igen. det är sorgligt. antagligen är du väl känslokall som vanligt, men jag erkänner - jag kommer sakna dig. våra skratt, minnen och vänskap. du betydde så himla mycket för mig. men det finns inte längre. POFF! slut! over and out.

och okej, jag är sårad. väldigt sårad av dig. punkt slut.

rivsår

just nu känns det som ett rivsår på hjärtat. självklart överreagerar jag och stör mig. men så är det. jag kan inte stå emot dessa känslor faktiskt. Det gnager och river. Riva da du på arsert! som pappa brukar vråla.

Men det här gör jag tyst. för mig själv.