komplicerat som det kan bli.

åh bloggie, jag har längtat efter dig. Hej!
 
Jag befinner mig i alperna, eller åtminstonde en liten del av de enorma bergtopparna, Ischgl - Österrike. Japp där är jag..
...och det är väl inte riktigt som jag tänkt mig. 
 
Vi kan väl börja med de positiva sakerna, det är fantastiskt vackert här, snön kom igår kväll och jag måste säga att det är magiskt. Ischgl är en miniby, med ja, vad kan det vara, tusen invånare? Plusa på ca 80 hotell och du har en riktigt skidort. Och självklart så är naturen fenomenal, jag kan väl kanske tycka att Norge är snäppet vackrare eftersom de har de där fjordarna. Men här i Ischgl så kryllar det verkligen med snöälskare. Det är skön stämning.
Skönt folk.
 
Hotellet är så jävla fint! Hotellet jag jobbar på alltså. Det är ett fyra stjärnigt hotell och det märks. Rummen är fina och spa avdelningen är verkligen asball. 
Det boendet som jag och Michael har är inte så pjåkigt heller. Visst, jag saknar "red castle" som vi hade förra vintern. Men våran "lägenhet utan kök" som vi bor (sover) i är ändå fräsch och rymlig.
 
Det negativa är typ allt bortsett från det. Jag vet inte vad jag ska göra.
Jag känner inte att jag riktigt trivs på jobbet, ärligt talat så hatar jag det. även om jag säger till mig själv att jag måste acceptera läget och stå ut så känns det redan avskyvärt - och då har det gått tre dagar. Jippie.
Alltså, jag orkar inte städa. 
Min kropp är för otränad för att springa uppochner och skura golvet med händerna. fan, ryggen? knäna? och så går det en liten dam bakom mig och upprepar "not good enough" "faster" "this is wrong". fast hon ger mig choklad när hon tycker jag är duktig, fast alltså hon är jätterar men det känns ju fan som att allt man gör är fel. Idag manglade jag dukar i två timmar och det var det roligaste hittills. 
Dessutom fattar jag ju inte vad någon säger, vilket har resulterat i att jag suttit själv varje gång jag ska käka min lunch. Och det är inte många som vågar prata med mig vill jag säga. "Why you no speak german?" .
Jag känner mig så jävla ensam, tyo högstadiet. 
Alla andra städtanter har ju jobbat med det här så länge så de kan ju sitt så står man själv där som ett retard och ska vika morgonrockar o bara "eh?"
de flesta i städmaffian är ifrån Ungern så de blir liksom ett gäng. Men mig vågar ingen prata med.
I måndags när jag kom hem efter första jobbdagen bröt jag ihop framför en stressad  och pressad pojkvän. 
Jag grät i mina händer och kände mig så jävla misslyckad som man kan bli. Inte igen. Inte en till misslyckad vinter. Jo, jag är lite lat nu när jag inte har jobbat på nästan tre månader, men det här är verkligen ingenting för mig. Jag kände att jag var bra på någonting när jag jobbade på kontor men nu känner jag mig längst ned på botten. och för vad?
för att jag vill vara med min kille som är här ifrån och jag känner mig så himla stressad för det.
han är liksom mitt allt, men det fungerar ju inte. jag kan inte språket och jag åker inte ens skidort. och här sitter jag i snöiga alperna och rengör toaletter om dagarna.
samtidigt förtjänar han inte mitt gnäll, han förtjänar verkligen inte min klagan om allting. det var knakigt förra vintern när jag vantrivdes på mitt dåvarande jobb och han hade det enkelt som ett bananskal på sitt håll. jag "hotade " med att åka hem typ hela tiden och nu är vi där igen. alltid mig också, alltid jag som inte trivs,. en tanke slog mig idag att jag kanske inte kommer lyckas i något, det blir ju tydligen bara värre och värre med allt? 
jag skulle fan inte ha åkt hit från början.