Tankar och frågor.

Jag är en sådan person som förstorar upp saker, ser saker svart eller vitt och kan bli gravallvarlig. När saker som egentligen är tillfälliga blir för alltid.
Det är svårt att tänka annat när man är såhär som person.
Främst handlar det om beslut, mål och framtid. Till exempel:
När jag har hamnat på en arbetsplats, kommer jag stanna där för evigt?
Och om inte, hur ska det bli då? Vad ska jag göra? Vad är jag bra på?
Äh fan jag är ju inte bra på någonting.
Så blev livet, tack och hej.
Nu är det ju tider där man ska söka in till skola, jag har självklart redan gjort det utan egentligen med någon slags betänketid, men mest för att få det gjort.
Då tänker jag typ så här:
Tänk om jag inte trivs. Tänk om alla är yngre. Tänk om jag inte kommer komma in.
Nä , du kommer inte komma in ändå. Jag kommer säkert ångra mig ändå.
Jag ger inte riktigt upp om skola än, det får blir lite vad det blir. Jag har ju varit inne på ett spår som jag gärna vill försöka med igen, men å andra sidan är jag lite tveksam för lönen är verkligen inte bra. Och tanken är väl att jag ska jobba med det för resten av mitt liv (amen typ) och är det värt det då?
Och samtidigt tänker jag lite: kommer jag få något annat jobb som betalar bättre och isf hur då? och vad?
Dessa frågor alltså.
Jag vet inte om det är det där att stanna upp som faktiskt skrämmer mig.
Nu har ju liksom varken jag eller Michael några andra planer direkt. Men jag tror vi båda inte tänker att det är för evigt.
Situationen alltså, vi kommer ju definitivt inte bo i lägenheten för alltid, eller Alingsås. Kanske inte ens Sverige för alltid. Jag har svårt att tänka mig det.
Samtidigt får man ju leva lite för stunden och känna efter lite.
Nu har vi det ganska bra, såklart saker kan vara bättre, men så känns det väl alltid. 
Men i helgen kände jag mig väldigt glad och harmonisk för allt just då - i den stunden, kändes så himla bra.
 
Ibland kan jag bli förbannad över att jag inte är född i ett varmt land.
Jag åker ju som sagt inte skidor och mina händer blir typ blåa så fort det är en ynka minusgrad ute.
Jag får eksem över hela kroppen och astman blir värre och värre, att inte ens kroppen klarar av kyla.
Och så är man född i norden, why? why? why?
En dag, och en gång i livet ska jag bo i ett varmt ställe för ett tag.
Jag älskar Sverige och jag trivs här, men någon gång så vill jag bo på ett ställe där det är ständig sol för att se om det är så mycket bättre eller inte.
 
Jag läste i senaste Elle om karriärsbyte och att man ska tro på det man vill här i livet o blabla.
Och eftersom jag aldrig riktigt vetat exakt vad jag vill bli, eller vad jag vill arbeta med så kanske jag borde försöka få fram till mig själv vad jag är bra på.
Vad jag är duktig på och vad som gör mig glad.
Vilken typ av miljö som gör att jag mår bra och vad jag kan tjäna pengar på. Vad man nöjer sig med liksom.
Jag kan säga att vissa dagar så känns det som att det ända jag är bra på är att sova och ibland känner jag mig som en tekniker.
Kanske finns det egenskaper hos sig själv som man inte ens vet om ännu. Livet är kort, men fullt av överraskningar.
 
Vad vill man syssla med för evigt?
Och är det möjligt?
 
 

Kattdilemma

Jag behöver ett råd,
men jag får nog berätta hela historian först..
 
Vi har en granne på andra sidan gräsmattan som är väldigt glad i katter. När hon såg Lilly så sa hon "hellre sitter jag med katter än en karljävel". ¨Det var dessutom Hon som knackade på vår dörr o frågade varför vi inte hade satt halsband på honom (det var hans andra dag ute någonsin).
O förra veckan när jag kom hem cyklandes så stod hon o skrek från balkongen
"han är så goo! åååh så fin han är. ja han är helt underbar".
Och det är väl kul tycker jag att någon tycker så, hellre det än tvärtom liksom..
I helgen så var Lilly ute hela helgen typ, solen sken ju och han jagade humlor på gräsmattan från morgon till kväll. Men så fort jag släppte ut honom emellanåt middagarna så märkte jag att han sprang Direkt till andra sidan gräsplätten - till henne.
Och igår runt två tiden så kom han inte in, jag stod o väntade vid dörren ett bra tag och sedan kom han runt hörnet - med henne bakom sig.
Sedan är jag väldigt godtrogen, och jag vill hellre inte göra stora saker av små heller. Men så började vi småprata lite, hon öste beröm över honom och det kändes inte riktigt som att jag fick prata till punkt förrän hon avbröt mig.
-Är det okej om jag skämmer bort honom lite?
-Hur då? (jag)
-Ge mat och sådär.
Det kändes liksom naturligt att säga att det var okej så jag sa
-Absolut! Ingen fara..
Varav hon säger..
-Ja jag stod och kokade fisk till honom. Det gillar han ju.
-Men så ambitiös behöver du inte vara
-Jamen det är så kul så. Jag gjorde ett fotocollage till den förra grannkatten
 
(visste inte riktigt vad jag skulle säga där..)
 
Mitt under den tystnaden hoppar katten upp på ett slags stängsel och hon utbrister
-Han är en speciell katt det där
-Ja visst är han
-Igår när han satt i mitt sovrum så satt han i fönstret och klättrade.
 
!!!!
Ursäkta, men varför satt MIN katt i ditt sovrum?
Jag blev så ställd så jag gick in med katten och sa hejdå.
Och självklart ville ju inte katten umgås med mig på balkongen. Nä han ville gå ut - till henne.
Svartsjukedramat har börjat.
Nämen ärligt, är det här okej?
Det är skitgulligt att det finns en granne som engagerar och bryr sig om, men att missleda honom vart han bor är ju lite fel.
Dessutom försöker jag och Michael dra ner på blötmaten något och när vi inte ger honom vid de stunderna han sitter o tigger - ja, då ställer han sig vid dörren och vill ut till henne såklart.
 
Jag är så kluven, för jag vill inte vara elak men det blir ju lite fel.
Tänk om hon ändrar telefonnumret i hans halsband och kidnappar honom?
You never know..
 
 

Häng

Började dagen med att promenera en mil. 
Resten har jag hängt på vår solstekta balkong med härliga tillbehör som limevatten och böcker. 
Det ända negativa med solen är att det blir dammigt lätt och jag hatar damm så nu har jag städat o styrt i en timme..