Du kan bli vad du vill, eller vad sa du?

För två veckor sedan sade en kollega till mig att hon tyckte att jag skulle söka en tjänst internt. Det var som inköpare (för projekt). Mina första tankar var ungefär såhär:
- jag kan inte.
- jag har ingen utbildning
- jag är ingen ingenjör
- jag skulle göra bort mig
- jag skulle förstöra för andra
- de andra skulle skratta åt mig
- jag skulle inte förstå
- jag är inte bra på företagsekonomi

Jag kunde inte ens ta in att min kollega, som sedan blev till kollegOR som tyckte att jag skulle söka den här tjänsten. De trodde att jag liksom skulle klara av det och passa som det.
De tjatade och tjatade. Jag gick i alla fall med på ett möte med en annan inköpare som förklarade arbetsuppgifterna. Hon sa att jag verkligen skulle behöva tro lite på mig själv, att man inte behöver vara en "Einstein" för att klara av jobbet utan att jag istället skulle utvecklas mycket m.m.

Men jag sökte såklart inte jobbet. Jag vågade inte. Inte som i att våga bli avvisad, alltså få ett nej. Utan för att jag tänkte att jag inte skulle klara av det.
Det kanske var lika bra, vem vet vad framtiden visar.. Men jag kan inte låta bli att tänka på det hela tiden..

Jag har liksom aldrig haft någon runt omkring mig som sagt till mig att jag kan bli vad jag vill- bara jag kämpar för det. Ni vet, den vanligs klyschan som står skrivet i sten. Aldrig har någon pushat mig att verkligen kämpa för något, karriärmässigt. Det låter lite deppigt och att jag tycker synd om mig själv. Synd och synd, det är väl inget jag kan göra åt nu, förutom att jobba med mitt självförtroende och självkänsla och faktiskt tro att jag visst klarar av vissa uppgifter.
Men jag tycker att det på sätt och vis är lite tragiskt att tex inte mina föräldrar pushat mig lite mer, sagt att jag klarar av vad som helst och kan bli vad jag vill så länge jag kämpar för det. Varför kunde de inte informera mig om hur viktigt det är med bra betyg eller att jag skulle passa att jobba med tex människor, något socialt eller kanske något kreativt. Det är klart att de gett mig komplimanger och sagt att jag är bra på saker. Men just min karriär (som det här blogginlägget handlar om, blanda inte ihop det med tex kärlek eller livsstil nu), varför kunde de inte motivera mig lite mer?
"att du inte söker det här Ella, det skulle du passa som"
"Du kan bli vad du vill, men det kommer att bli kämpigt och en lång väg"
Lite så...

Jag är ju formad till den jag har blivit och är och det är väl därför jag ofta och mycket länge har tyckt väldigt illa om mig själv ibland. Det är lätt att skylla på andra, det är väl upp till mig att ändra något om jag vill.
Jag menar bara att det hade varit fint om jag hade fått sådana här komplimanger tidigare. Inte när jag är 28 år och ströjobbat hela mitt liv typ.

En sak som är säker, om jag får barn. Jag skulle aldrig få nog av att motivera dem, stötta dem, rekommendera dem saker till att tro på sig själva. Jag ser till och med fram mot det lite.
För konstigt nog är det sådant jag ofta får höra, att jag skulle bli en sådan bra mamma. Kanske för att jag skulle ge dem allt, och lite till.

Med det sagt så vill jag inte ge upp min lilla karriärstege.
Jag är inte mitt jobb idag, utan jag lever nog mer för familj, vänner och fritid. Och det är väl därför jag satsar mer på det helt enkelt. Just nu i alla fall.
En dag kanske jag vågar söka, om jag får chansen. För det är väl det som livet handlar lite om ibland, att våga testa sig själv. Det värsta som kan hända är att man får ett nej.

Kommentera här: