Tre komplimanger som fick mig att må som en Gud.

det går aldrig att klicka på en knapp och vips tänka positivt helt plötsligt.
Men det går ju alltid att jobba på det och jag känner verkligen för att bli en mer gladare och positiv människa. 
 
den här veckan har jag faktiskt blivit väldigt överraskad av mig själv. Och av kollegor. 
Jag har nämligen skonats med så starka komplimanger så jag känner liksom att jag vill göra någonting åt det. 
Först fick jag höra att jag alltid var så positiv och glad, en sprallig tjej liksom. 
Det är sällan jag ser mig som varken positv eller glad. För känner jag mig själv så tänker jag mycket negativt/oroligt och tror liksom inte på mig själv. Jag kan också uppfatta mig själv som lite snäsig ibland. Men att jag sedan fick höra detta, som faktiskt tyder på den raka motsatsen så blev jag genuint glad. 
 
Vem vill inte uppfattas som glad och positiv? 
Jag tycker själv att jag har jobbat med det här ganska länge och om det är någon skillnad som jag verkligen märkt av så är det att jag är mindre stressad nu för tiden. Och jag står för det jag gör. T.ex: 
är jag stressad på jobbet så mår jag ändå bättre på något sätt för då vet jag att jag har mycket att göra, att jag har mer ansvar - *lekerviktig* och jag gillar ändå att jobba. 
är jag negativt stressad, t.ex att jag känner mig stressad över en oro eller känsla, något som gnager så försöker jag tänka om det är något just konkret jag kan göra åt det. ett annat alternativ är att prata om det. ringa en vän, prata med Michael innan jag ska sova eller kanske prata om det med en kollega. man behöver kanske inte alltid ett råd. men det kan vara terapi att bara få prata av sig. 
en annan grej är att jag liksom tillåter mig själv att vara lite stressad då och då. det är inget fel i att ha en dålig dag, tycka att jobbet är skit eller att mitt liv absolut är på botten. det känns så ibland - och det är okej. och herregud, jag har haft VECKOR där jag känt att döden är att föredra eller att allt verkligen suger. men jag vet också att det så småningom blir bättre - så länge jag gör något åt det. 
för det ÄR verkligen så. 
handla. 
kämpa. 
resultat. 
 
jag har väldigt länge, kanske till och med i alla år, tänkt på hur andra ser och uppfattar mig. jag jämför mig MYCKET med andra och jag tänker OFTA att många är så mycket bättre än mig. att deras liv och vardag är tio gånger bättre än mitt. när jag berättar det här så får jag nästan alltid höra "det är bara att sluta". men det är inte bara att sluta. som sagt, det finns ingen knapp för att stänga av vissa känslor och helt plötsligt vara nöjd. 
däremot så kan man jobba fram någon slags harmoni och en balans i livet som gör att man tänker dessa jämförelser sällan. det kan ju inte vara på något annat sätt eller? 
 
men att min kollegor ser mig som positiv och glad, det är för mig en härlig och varm komplimang som jag verkligen ska försöka påminna mig om. för jag anser ju att det är viktigt som sagt. 
 
en annan grej som jag fick höra och som nästan gjorde att jag trillade av stolen var att jag skulle passa som chef. 
"du är konflikträdd, positiv och tar dig alltid an nya uppgifter och lär dig snabbt". 
låter som en jobbansökan, men det var faktiskt just dessa ord som min kollega snällt fick ur sig.
Jag som chef? på riktigt? och vadå konflikträdd? 
jag svarade på ett ungefär:
"fast jag är ändå väldigt känslig"
hon svarade:
"fast känslig är ingen dålig egenskap"
 
är det inte också typiskt att man måste förminska sig själv genom att genast tala illa om sig själv precis som att man inte skulle klara av det. hade jag haft lite mer tro på mig själv kanske jag istället kunde ha sagt
"tycker du? vad roligt! " typ. 
 
det är lätt att liksom analysera sig själv och bara tänka på saker man inte sa eller älta varför man tycker så negativt om sig själv och så vidare.. MEN. 
när jag nu somehow Vill försöka tänka mer ljusare om livet och mig själv så tar jag istället åt mig av den här komplimangen också. för att någon ens föreslår något sådant ÄR en komplimang och ja, nu såhär i efterhand är jag väldigt glad för att hon sa så. 
 
den sista grejen som hände var att några på en avdelning ansåg att jag skulle söka en tjänst här där jag jobbar. en tjänst som egentligen innebär en master och en ingenjörsutbildning. jag insisterade att de var galna och att jag verkligen inte har de kvalifikationerna för den tjänsten. men de svarade med att jag visst skulle klara av det och att jag behöver tro på mig själv lite mer. men min första reaktion var bara NEJ.
men mina kollegor tycks hålla kvar vid sina ord och har tjatat på mig hela veckan "SÖK!" och säger bl.a. att "man behöver inte vara en Einstein för att jobba där" osv. 
 
jag tror inte att jag kommer söka den tjänsten ändå. det värsta jag kan få är ju ett nej. men jag har inte riktigt självförtroendet att gå in på HR och säga att jag är en bra kanditat för den tjänsten. jag vet inte om jag har modet till det, jag vet inte riktigt vad jag ska gå på. 
men jag måste ju säga att jag först och främst blir GLAD över de tycker såhär. jag som nästan är längst ned på hierarkiskalan här på min arbetsplats. 
 
ledsen för versalerna och kanske mitt provocerande/störiga tankesätt att försöka bli en positiv människa. 
men jag tycker ju att jag själv har förändras på ett år. att jag känner mig nöjd med vissa saker och att jag hellre ser framåt än just bakåt och jag tycker att jag har tagit tag i många saker som jag borde ha gjort för länge sedan. 
alltså, ett driv är a och o. 
fan vad man mår bättre av att göra något åt saker. sluta skjuta upp. vara glad för saker som de är osv. 
det betyder typ allt för mig. 
 
och ja, jag går fortfarande på anti-depp. jag tar de inte varje dag, men det känns väldigt skönt att ha dom. 
sedan är det skillnad på tabletter och tabletter. det finns ju fördomar om att man skulle sluta känna överhuvudtaget. jag kan ju bara tala för mig själv, men jag känner mycket fortfarande. för mig innebär det bara en liten liten skjuts till att få lite struktur på mina låga tankar och mitt temperament. och det funkar faktiskt för mig. 
jag känner att jag mår ganska bra idag. hyfsat liksom. 
mindre stressad. ser fram mot framtiden. oroar mig kanske lite mindre (nåja). 
 
men det jag också känner mest, det är att dessa känslor ska förbli. 
alltså att jag ska fortsätta uppfattas som glad och positiv, se framåt och liksom fortsätta jobba med mig själv. 
livet känns alldeles för kort för att gå omkring och vara ledsen och nere hela tiden. 
jag orkar liksom inte det, jag har grubblat för länge med sådant. 
jag är inte heller så mycket för självhjälpsböcker, de biter liksom inte riktigt på mig. 
däremot så tror jag att terapi verkligen är någonting för alla. 
det är ju också en liten studs att liksom komma på fötter igen. 
men nej jag är ingen stålkvinna, jag tänker också ofta negativt, är tjurig och tror sällan ljust om mig själv (som jag skrev i början). det är dock väldigt viktigt för mig att framstå som någonting annat, och tydligen så har jag lyckats med det och jag måste faktiskt säga att jag är väldigt stolt över det <3 
 
 
 

Kommentera här: