Att det blev du och jag

sängen är obäddad, överkastet som vi tjatade om att köpa i månader ligger skrynkligt på ett hörn av den vita ryamattan under sängens kant. 
jag är nyduschad, jag är tidig, jag har all tid i världen egentligen och jag tänker som vanligt på hur allt blev som det blev. 
 
jag snubblade över ett artistnamn härom kvällen. jag hade tvn på i bakgrunden medan jag höll på med att laga mat och få ihop livet typ. det var någon artist som sjöng på en scen. namnet lät bekant, så pass att jag sprang fram till tvn medan jag tog upp telefonen och skrev in artistnamnet i mina "anteckningar".  
"jag ska lyssna på hennes musik en dag när jag får tid". för hade jag inte lyssnat på hennes album någon gång för länge länge sedan, låt säga 2007? 
 
en ledig eftermiddag och jag kände för att se några gamla avsnitt av sex and the city, men jag fick inte datorn att fungera och så kom jag att tänka på att det var någon musik jag skulle ta itu med igen. 
Firefox AK 
 
 
Just det, så hette hon ja. Jag spelar låt för låt lite snabbt från hennes första skiva på spotify. ingenting som faller mig i smaken idag egentligen. men jag kommer att tänka på mig själv, jag blir genast väldigt sentimental och ser mig själv som en ung nyponros igen. att jag sitter i lägenheten hemma hos pappa på Storgatan, vid datorbordet i finrummet. i ljusgråa jeans och en mörkblå tischa med ett rött tryck på från Levis. håret är nästan färgat i en svart ton. så osäker, men så kaxig på något sätt. ville ha hela världen, ville ta itu med vuxenlivet. leva på snöret lite till. samtidigt var jag ganska lat, ohälsosam och lite strulig. men det var så livet såg ut då. 
 
jag knyter mina händer tillsamman bakom ryggen och sträcker ut. på ditt nattduksbord står det en vit ram med en bild på dig och mig. vi ser lite tillgjorda ut, men det är ett fint foto. vi ler, det är oss. att det ändå blev du och jag. vi såg en serie i helgen som handlar om en historia med mycket otrohet. jag frågar dig om du tror att du skulle ha en affär med mig om du aldrig hade gjort slut med _________. Du svarar "äh det vet jag inte. det var så länge sedan Ellinor". 
jag hatade det svaret. inte för att jag hoppats på att vi hade haft en affär ihop och gjort någon ännu mer illa än vad vi redan hade gjort, utan för att det lät som att vi var så länge sedan. 
 
jag läste någonstans att relationer tar slut om man förväntar sig att det alltid ska vara som det var när man först träffas. frågan är om man någonsin verkligen ÄR sig själv när man först träffas? jag känner ju mer nu såhär några år senare att jag verkligen är mig själv och att det är såhär du får ta mig. 
men det är klart att jag saknar de där upplevelserna man fick när man lärde känna varandra. det där explosiva, intensiva och alldeles underbara att bli kär. 
 
vi hade ett bråk för någon vecka sedan. jag minns knappt vad vi tjafsade om, men jag minns att det var något som hände som inte hade hänt förut. vi lade oss och somnade utan att bli sams igen. vi som alltid säger "jag älskar dig" och ger varandra en puss OAVSETT hur arga vi är på varandra. 
den regeln bröts nu och jag blev fruktansvärt ledsen dagen efter när jag tog upp det med dig. jag tänker att de där små reglerna är nycklarna till att få det att fungera och då kändes det som att det bara var ett tecken på att det skulle rasera. 
 
det är förstås omöjligt att det någonsin skulle bli sådär härligt som det var  när vi först träffades, eller omöjligt vet jag inte - men svårt i alla fall. jag menar inte att det inte är härligt att vara med dig nu, men jag tror inte du kommer se på mig på det sättet du gjorde första gången. det är för mycket som har hänt helt enkelt. mellan oss. 
 
jag drog nyss en parantes om hur det känns att se tillbaka på sig själv när man var en helt annan person. jag skulle fylla 18 och jag lyssnade på Firefox AK. jag kände mig törstig på allt (och alla) och var egentligen bara ung. jag skulle inte gå tillbaka till den tiden för jag är inte säker på att jag skulle göra det bättre, men om något är säkert så är det att jag känner mig som en kvinna idag. och jag blir nästan lite full i skratt när jag nu sneglar på den där vita ramen med det svartvita fotografiet på oss - att det blev såhär ändå. 
man har fan ingen aning om livet egentligen. man är bara en enkel schackpjäs och resten är en spelplan.
 
jag är ju en väldigt introvert, sentimental och känslig kvinna idag. kommer nog alltid vara, och jag accepterar det för det är ju så jag är. att jag kan bli tårögd över att känna mig gammal har väl att göra med att jag bär på mycket minnen och fina saker har hänt som jag så gärna vill uppleva igen. jag vet inte. 
 
jag vill inte bryta fler regler med dig nu. jag vill att du liksom ska se igenom mig lite mer bara. och att du också ska tänka till att det ändå blev du och jag ändå. 

Kommentera här: