Blue is the warmest colour

Igår såg jag en film som jag inte riktigt kan sluta tänka på. Den berörde sig så mycket även om jag kanske inte riktigt kan relatera.
Blue is the warmest colour handlar om två tjejer som lever två ganska olika liv och som blir kära i varandra. Ett romantiskt drama!
Sexscenerna i filmen är otroligt .. ja jag vet inte vad jag ska säga, det är väl otroligt på det sättet att de överhuvudtaget kan spela in sådana scener och otroligt för att det är typ sjukt trovärdigt?
Men skitsamma!
Med ett kärleksdramat så följer såklart konsekvenser och det blir krossade hjärtan. Och det var där jag blev alldeles förtrollad av Adele (huvudrollen). För det första spelar hon makalöst bra och för det andra LED jag med henne så mycket att det gjorde ont i mig.

Det är ganska vanligt att man skildrar roller som är hjärtekrossade men som sedan får det ordnat för sig, jag vill inte spoila för mycket men det var ganska befriande att se det ur en annan vinkel här för en gångs skull. En vinkel där man får se hur jävla ont och smärtsamt det är att inte komma över någon.
Den där smärtan som liksom griper tag inom en "jag klarar inte av att vara utan dig och du vill inte ha mig längre".

Den här filmen sitter kvar i mitt hjärta, så otroligt bra skådespelare, fin berättelse och känslor som gör att man blir så berörd att man bara vill krypa in i filmen och bara ordna till det för alla. Den är så vacker, möjligen något vulgär men ändå stark. Se den!

(På franska heter den La Vie d'Adèle)

Kommentera här: