Ljuspunkter i vardagen och ett stort beslut

Förra veckan fick jag inte ihop ett enda gympass. Jobb, lockande serier och en liten skada blev förhinder. Det gjorde mig ganska ledsen eftersom jag själv tyckte att jag hade kommit in i ett bra "flow". Det är konstigt det där med träning. Ena veckan känns det fantastiskt och andra får man bara ångest över det. NÅVÄL. 
 
Annars då? 
Jorå. Det lunkar på. Jag läste på Blondinbellas blogg om hur skönt och bra det är med rutiner och att man får hitta sina ljuspunkter i vardagen för att inte bara konstant längta efter helg och semester. Och det är lite så jag också försöker tänka. Just nu är det mycket fokus på jobb, jag jobbar över mycket och är där tidigt på jobbet men det känns okej ändå. Jag vet att det inte alltid kommer att bli såhär. Och min vardag är ändå väldigt okej. Jag ser absolut ljuspunkter i min vardag och det gör ju att man börjar känna sig lycklig ändå. 
 
Förra veckan hände en ganska speciell grej, eller jag fick ett väldigt överraskande besked i alla fall. Jag tänkte att jag skulle berätta lite om det för er. 
Jag kom tillbaka från lunch på jobbet och såg att jag hade ett missat samtal på telefonen samt ett röstmeddelande.
Jag googlade snabbt numret och såg att det var från Göteborg Kommun. Jag blev överraskad och tänkte att det antingen skulle kunna vara boplats eller något jobb jag har sökt för länge sedan. 
Jag gick ut för att lyssna på röstmeddelandet och då var det en kvinnlig röst som sade: 
 
"Hej Ellinor. 
Jag ringer från YRGO, du har kommit in på ______. Hör av dig senast i eftermiddag om du vill ha platsen". 
 
Jag kom alltså in på skolan. Som reservplats 42. Kan ni förstå? 
Jag drabbades snabbt av lite panik och kände mest att allt plötsligt blev jävligt omständigt.
Här har jag, precis fått ett fast jobb, planerat resor till höger och vänster, varit inställd på min nya position på min arbetsplats och så går jag och kommer in på en skola som jag har sökt. Så jävla olägligt så det finns inte. 
Som alltid, när jag ställs inför svåra val - ringer jag min syster. 
"Säg vad jag ska göra!" 
 
Men efter ett samtal i snabbt tempo kom vi fram till vad som var bäst för mig. Frågor besvarades: 
"Är det det här du verkligen vill plugga? hade det varit din drömutbildning hade du känt det med en gång när du lyssnade på telefonmeddelandet". svar: nej inte direkt. men det är en utbildning som jag finner intressant. 
"Är det rätt tidpunkt i ditt liv?" svar: nej. jag är fokuserad på jobb nu. jag trivs med mitt jobb och det har hänt så mycket sedan jag kom tillbaka från semestern. 
"Hur skulle din chef ta det om du slutade?" hon skulle bli besviken och jag tvivlar på att jag skulle få ett extrajobb här, även om de såklart skulle förstå att det gäller min framtid. 
 
osv. 
Sedan kom vi snabbt fram till att Sverige är som det är idag. Man kan byta karriär precis hela livet. Man kan plugga olika hela livet. Och det är ju fantastiskt att det faktiskt är så. Jag är inte rädd för att byta karriär om 10 år i alla fall. Och vem vet, jag kanske hellre vill fortsätta med ekonomi nästa år? Med tanke på att jag jobbar med det just nu.. 
Sedan var jag lite ängslig över att bara sluta och hoppa på en utbildning som redan har börjat, tanken av det gör mig väldigt stressad. 
 
Innan jag ringde för att fatta ett beslut så sa en kollega:
"det kanske är ödet Ellinor. det kanske är meningen att du inte kom in från början eftersom så många positiva saker har hänt jobbmässigt för dig sedan du kom tillbaka från semstern". 
 
Sedan kan man ju också analysera över att det är ödet att jag kommer in överhuvudtaget med den reservplatsen, men jag tycker ändå att min kollega hade en poäng. 
 
Så jag tackade nej. 
 
Och nej, jag har faktiskt inte haft någon vidare ångest över det. Jag har typ glömt bort det, även om det bara var en vecka sedan. En får gå vidare och så får vi se vad som händer framöver. 
Det känns helt okej. Jag känner mig duktig och utvecklande på det jag gör nu och det känns viktigt. 
 
 
 

Kommentera här: