Lonely

Helgen var både sådär och kul.
I lördags kände jag mig fruktansvärt ensam. Vill inte martyra eller gnälla, men å andra sidan är det bra att vara ärlig över sina känslor också.
Jag hade ju bokat av en kräftskiva på lördagkvällen och ställt in mig på att ha en heldag med mig själv typ. Men efter tre timmar framför en serie fick jag nog och gick ut på en lååång promenad. Unden promenaden kände jag mig riktigt deppig. Kanske var det P3 dokumentären i öronen som gjorde att jag kände mig sänkt, eller så var det bara att jag kände att något fattades mig. Ett riktigt umgänge. En tjejkväll. En spontan fika med en vän.
Jag har vänner, och de betyder allt. Men jag har inte dom här - där jag bor. Och det gör ont. Det blev inte bättre av att jag gick igenom parker som fullständigt flockades av olika "kompisgäng" på gräsmattorna. Och där gick jag, i vanligt ordning ensam. Jag älskar att vara ensam och behöver det då och då. Men i lördags var det inge kul. Jag kände mig ensam och trist. Att tiden bara rinner ifrån en och man bara fortsätter gå de där stigarna runt staden ensam i en sorts acceptans för att det är som det är. Det är svårt ibland.
På kvällen tog jag med mig en vinflaska, en megapåse med lösgodis från Hemmakväll och cyklade bort till syrran och såg på första säsongen av Satc. Så det ordnade sig till sist. Åtminstone för stunden.

Kommentera här: