Hur länge ska man få vara lycklig?

Så fort jag känner att kroppen är glad och att huvudet känns klart så är det som ett alarm börjar tjuta inom mig. 
En liten reminder om att det minsann inte alltid kommer att kännas såhär. Att det bara är för en stund och att det snart blir en frågeställning av kaos inom en snart framtid. Som att man inte tillåter sig att vara riktigt lycklig för en lång tid för att man är inställd på att man kommer bli besviken snart igen. 
Så fungerar i alla fall jag. 
Jag är nog inte en positiv person, åtminstone inte till mig själv. Det är som att jag förväntar mig att något dåligt kommer att hända om saker känns "för bra". Jag är väl aldrig riktigt nöjd heller, det är väl det som är det största felet. Att jag alltid vill ha något bättre. 
Det är hemskt att jag är så kritisk mot mig själv på det sättet ibland. När jag istället borde känna mig nöjd över det jag har åstadkommit, men så är det som att det inte är bra nog. Allt ifrån karriär, kärlek och livet itself. 
 
Jag pratade med en kollega härom veckan. Hon sa att jag är alldeles för dramatisk till livet. 
Och om jag är! 
Samtidigt så tror jag att det är mina erfarenheter som har format mig till den jag är idag, eller jag vill i alla fall tro på det tankesättet. Men när jag tänker närmare på det så känns det ju inte som att mitt liv har varit alldeles för dramatiskt, bara mindre oturligt då och då. Men jag har väl tagit det hårt helt enkelt. 
 
Saker som gör mig lycklig: 
 
-shopping
-fredagsmys
-romantik 
-djur 
-sol
-självförtroende
-att vara social med människor som jag tycker om
-när jag är inne på det andra glaset 
 
Vad jag tror man behöver för att uppnå riktigt lycka:
 
-ha en sysselsättning/ett jobb som man verkligen tycker om och uppskattar. där man känner att man utvecklas och får något tillbaka. 
-vara i en relation där man känner sig trygg och där man inte tvekar. där man känner att ge och ta är a och o. att man har samma värderingar i det mesta.
sedan om man är singel och vill stå på egna ben och är trygg i det så är det ju toppen.
-ha en bekväm och trivsam bostad
-en trygg ekonomi
-sociala mellanrum. 
- en frisk och sund kropp 
 
 

Att det blev du och jag

sängen är obäddad, överkastet som vi tjatade om att köpa i månader ligger skrynkligt på ett hörn av den vita ryamattan under sängens kant. 
jag är nyduschad, jag är tidig, jag har all tid i världen egentligen och jag tänker som vanligt på hur allt blev som det blev. 
 
jag snubblade över ett artistnamn härom kvällen. jag hade tvn på i bakgrunden medan jag höll på med att laga mat och få ihop livet typ. det var någon artist som sjöng på en scen. namnet lät bekant, så pass att jag sprang fram till tvn medan jag tog upp telefonen och skrev in artistnamnet i mina "anteckningar".  
"jag ska lyssna på hennes musik en dag när jag får tid". för hade jag inte lyssnat på hennes album någon gång för länge länge sedan, låt säga 2007? 
 
en ledig eftermiddag och jag kände för att se några gamla avsnitt av sex and the city, men jag fick inte datorn att fungera och så kom jag att tänka på att det var någon musik jag skulle ta itu med igen. 
Firefox AK 
 
 
Just det, så hette hon ja. Jag spelar låt för låt lite snabbt från hennes första skiva på spotify. ingenting som faller mig i smaken idag egentligen. men jag kommer att tänka på mig själv, jag blir genast väldigt sentimental och ser mig själv som en ung nyponros igen. att jag sitter i lägenheten hemma hos pappa på Storgatan, vid datorbordet i finrummet. i ljusgråa jeans och en mörkblå tischa med ett rött tryck på från Levis. håret är nästan färgat i en svart ton. så osäker, men så kaxig på något sätt. ville ha hela världen, ville ta itu med vuxenlivet. leva på snöret lite till. samtidigt var jag ganska lat, ohälsosam och lite strulig. men det var så livet såg ut då. 
 
jag knyter mina händer tillsamman bakom ryggen och sträcker ut. på ditt nattduksbord står det en vit ram med en bild på dig och mig. vi ser lite tillgjorda ut, men det är ett fint foto. vi ler, det är oss. att det ändå blev du och jag. vi såg en serie i helgen som handlar om en historia med mycket otrohet. jag frågar dig om du tror att du skulle ha en affär med mig om du aldrig hade gjort slut med _________. Du svarar "äh det vet jag inte. det var så länge sedan Ellinor". 
jag hatade det svaret. inte för att jag hoppats på att vi hade haft en affär ihop och gjort någon ännu mer illa än vad vi redan hade gjort, utan för att det lät som att vi var så länge sedan. 
 
jag läste någonstans att relationer tar slut om man förväntar sig att det alltid ska vara som det var när man först träffas. frågan är om man någonsin verkligen ÄR sig själv när man först träffas? jag känner ju mer nu såhär några år senare att jag verkligen är mig själv och att det är såhär du får ta mig. 
men det är klart att jag saknar de där upplevelserna man fick när man lärde känna varandra. det där explosiva, intensiva och alldeles underbara att bli kär. 
 
vi hade ett bråk för någon vecka sedan. jag minns knappt vad vi tjafsade om, men jag minns att det var något som hände som inte hade hänt förut. vi lade oss och somnade utan att bli sams igen. vi som alltid säger "jag älskar dig" och ger varandra en puss OAVSETT hur arga vi är på varandra. 
den regeln bröts nu och jag blev fruktansvärt ledsen dagen efter när jag tog upp det med dig. jag tänker att de där små reglerna är nycklarna till att få det att fungera och då kändes det som att det bara var ett tecken på att det skulle rasera. 
 
det är förstås omöjligt att det någonsin skulle bli sådär härligt som det var  när vi först träffades, eller omöjligt vet jag inte - men svårt i alla fall. jag menar inte att det inte är härligt att vara med dig nu, men jag tror inte du kommer se på mig på det sättet du gjorde första gången. det är för mycket som har hänt helt enkelt. mellan oss. 
 
jag drog nyss en parantes om hur det känns att se tillbaka på sig själv när man var en helt annan person. jag skulle fylla 18 och jag lyssnade på Firefox AK. jag kände mig törstig på allt (och alla) och var egentligen bara ung. jag skulle inte gå tillbaka till den tiden för jag är inte säker på att jag skulle göra det bättre, men om något är säkert så är det att jag känner mig som en kvinna idag. och jag blir nästan lite full i skratt när jag nu sneglar på den där vita ramen med det svartvita fotografiet på oss - att det blev såhär ändå. 
man har fan ingen aning om livet egentligen. man är bara en enkel schackpjäs och resten är en spelplan.
 
jag är ju en väldigt introvert, sentimental och känslig kvinna idag. kommer nog alltid vara, och jag accepterar det för det är ju så jag är. att jag kan bli tårögd över att känna mig gammal har väl att göra med att jag bär på mycket minnen och fina saker har hänt som jag så gärna vill uppleva igen. jag vet inte. 
 
jag vill inte bryta fler regler med dig nu. jag vill att du liksom ska se igenom mig lite mer bara. och att du också ska tänka till att det ändå blev du och jag ändå. 

när det inte är så jävla bra.

Jag har tänkt många gånger att jag vill skriva av mig här, på mitt alldeles egna lilla forum. 
Samtidigt så är jag inte så värst sugen på att dela med mig av det mest privata längre. Jag vet inte om jag har lust att skriva ut mina innersta känslor eller saker som gör att jag mår dåligt här - så att alla i hela världen kan se och läsa. Jag har inte så stor lust med det om jag ska vara ärlig, dels för att det är enkelt att bli missförstådd och dels för att jag inte har lust att dela med mig av de grejerna längre. 
Och jag är lite rädd för kritik, att det ska låta som ett evigt gnäll och klagande - å andra sidan är det ju min verklighet. 
Men jag och min verklighet kanske inte behöver formulera oss i ord på en blogg heller. 
 
jag skriver gärna om ångest och om känslor, men jag tänker inte längre dela mig av min verklighet på det sättet. 
jag har ingen lust med det, och delvis beror det väl på att det känns som att man hela tiden ska uppdatera om sina positiva dagar istället för de negativa. man ska vara så jävla lycklig, man ska ha hittat sig själv, man ska ha ett positivt tänkande och ett stressfritt liv på grund av att ingen vill höra om hur deppig du känner dig. 
jag klarar inte det, jag brister varje dag på alla punkterna. 
för jag är inte speciellt lycklig, jag har det inte så jäkla bra. 
 
det slog mig idag att jag skulle vilja veta hur det känns att vara riktigt lycklig - eller nöjd. 
för allt jag känner nu är att jag vill ha en förändring i mitt liv. 
jag inser att jag måste ha en förändring i mitt liv för det här som pågår nu känns ohållbart. 
jag orkar inte brista längre, orkar inte vara ledsen. 
men samtidigt så vet jag inte var jag hör hemma, vad som är bäst för mig, så då ångrar jag mig och låter det vara. och så fortlöper det. 
typ.